Men det är synd om människorna, som redan gamle Strindberg sa

Jag går omkring i stan som en levande fossil och tänder snett på soundet från varenda buss och bil.
Jag tränger undan min tårar, tränger undan mina invektiv. Vad tjänar det till, vad är det för mening med mitt liv?
Jag har ingen teori och ingen ideologi, jag vet ingenting om kärlek, ingenting om poesi.
Allt jag kan kraxa fram är en och annan mossig schablon om att jag är aggressivitet och frid i en och samma person.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0